Intervjun gick bra. Men jag vet inte, det kändes inte rätt, jobbet alltså... Det var så himla mycket krabb, hon ville att jag skulle fortsätta att jobba när jag pluggade, men jag flyttar ju antagligen till Västerås, vilket jag bara sa att jag kanske skulle göra och då blev hon väääldigt misstänksam/tveksam/fåordig. Och hon tyckte att vi skulle ha 2-3 månaders uppsägningstid vilket menas med att jag knappt hinner börja innan jag måste sluta. Jag skulle behöva sitta barnvakt på kvällstid varje torsdag och lördag, och ÅÅÅH JAG VET INTE! Blir galen. Det känns som om jag MÅSTE ta detta jobbet eftersom det är det enda jag blivit erbjuden, men det känns inte rätt. Men det är ju bara 3,5 månader men jag vet inte. Jag vet verkligen inte! Måste säga till henne när hon ringer att jag ska söka in till både Västerås och Eskilstuna och att jag förmodligen kommer in där, så att hon vet det och sen får hon avgöra. Och att jag inte vill jobba alla lördagar, för helgerna vill jag ha ihop med Mattias.
Och tänk om jag tackar nej till detta jobbet och sedan inte får något annat jobb, vad faan gör jag då?! Det är förjävla svårt att hitta ett jobb som man bara ska ha i 3,5 månader.
Ni lär tycka att jag är för kräsen, att jag tänker på detta för mycket men gaaaah!!!
Jag vet faktiskt inte hur/vad jag ska göra, för min magkänsla säger nej (jag vet inte varför men det gör den bara), men jag vet inte oma jag ska lyssna på den. I don't know!
Det skulle ju inte bli såhär, jag skulle ju börja plugga, fan också. (Och jag HATAR att jag inte kan se ut hur jag vill när jag jobbar, att jag typ måste ha byxor på mig, att jag inte kan sminka mig som jag vill och att jag inte kan fixa frillen som jag vill.)

Och tjena vilket jävla klagoinlägg detta blev då...