Om hundra år är du stjärndamm min vän
Ibland får jag åldersångest. Fast det har jag iochförsig ganska ofta nu när jag tänker efter. Jag är skiträdd för att bli gammal, äldre. Det känns som om jag liksom redan skulle kunna gå i pension nu, nu när jag är tjugoett, för det känns som om jag redna har upplevt alla saker man ska uppleva fastän jag innerst inne vet att jag verkligen inte har det. För det första skulle jag vilja vara yngre så jag skulle kunna ha kvar denna stilen jag har utan att folk skrattar åt mig och så för att jag ser ut som jag gör, fastän jag är gammal. Jag vill inte att nån ska skratta åt mig! För det andra så saknar jag att vara yngre. Det känns mycket finare på nått sätt, friare. Man hade inte alls samma ansvar och press på sig när man typ var femton, man bara var. Jag kommer ihåg att jag och en kompis till mig brukade vara ute och gå hela tiden, och så minns jag hur vi satte oss i en busskur mitt i natten och fortsatte prata. Sånt tycker jag är fint. Det är sånt jag blir så himla avundsjuk på nu, för jag sitter inte i en busskur mitt i natten längre och pratar. Det är synd. Och om jag skulle varit yngre idag, så hade jag skrivit brev till mina högstadievänner och sagt en massa fina saker, sånt som man inte sa men oftast tänkte då. Jag hade velat skriva fina saker på lappar och klistra upp på min vägg, jag hade velat lyssna på finare musik, haft en sånhär fin stil som jag har nu och så hade jag velat gilla något fint, kanske kaniner eller att spegla sig i fönsterrutor? Jag gillade ingenting speciellt fint när jag var yngre, och jag skrev verkligen inte söta lappar och satte upp på väggen. Det känns som om jag missade så mycket när jag var yngre, fast jag vet inte alls vad det var som jag missade? För jag gjorde mycket saker ändå, fast det är inte dom sakerna som jag idag skulle velat ha gjort om jag var yngre idag, nu. Det är nog bara min hjärna som spökar lite förmycket denna kväll, för mitt eget bästa alltså.
Jag kan också känna sådär ibland, men livet är inte över än. Min vän, jag hoppas du har din stil tills du blir 90 bast. För då kommer du vara universums sötaste tant! Du kan göra allt det där även fast du är 21! Säg bara till så lovar jag jag ska ut och gå med dig mitt i natten haha. :D
Haha, säger som Ida-Lisa. Går gärna och sätter mig med dig i en busskur mitt i natten om du vill! :) För övrigt var det ett väldigt fint skrivet inlägg! :)
Och som svar på din fråga; jag vill måla lägenheten helt vit bara. Istället för den där konstiga grönblåa färgen. Och jag fick, bara det blev professionellt gjort. Jag fick även en mailadress och ett nummer till en person jag kunde höra av mig till om jag ville se om de skulle kunna tänka sig att bekosta en ommålning åt mig. ^^
haha, ja, det är ett skärp du ser på mig :D
(Jag skickade till och med sms till Kelly och berättade när jag väl införskaffade det :p )
men aw sara 21 är ju nada!! Livet har bara börjat :D :D
och så håller jag med dessa flickor ovanför ;)
Jag kan verkligen känna så du beskriver det, även om jag bara är 19. Men det är ändå inte samma sak som när man var 15 och det inte spelade någon roll. Redan när jag var 13 och superalternativ så kunde jag trivas så bra med mig själv och se ut hur jag ville och göra vad jag ville, för på något sätt visste jag ändå att jag var bäst och att allt runt omkring inte spelade så stor roll. Folk var bara avundsjuka.
Jag trivs fortfarande i min stil, men ibland känns det inte som om det riktigt är jag. Eller jo, det är garanterat jag, men jag känner att det finns mer inom mig eller hur man ska säga det. Att jag inte riktigt är så "extrem" som jag skulle vilja. Jag saknar att bara kunna strunta i allt, vad alla ska säga, och bara vara som jag vill. Tänker på det väldigt ofta, men det är svårt att hitta rätt om man inte riktigt vågar.
Nu lät det där säkert lite knasigt, men det är så svårt att sätta ord på dom känslorna. Puss på dig i alla fall, vill jättegärna fika eller sitta uppe en hel natt i en busskur med dig någon gång. <3
