I samma inlägg som jag berättade att jag var bipolär nämde jag även att jag fått diagnosen generaliserad social fobi. Att ha generaliserad social fobi innbär att vara rädd för diverse sociala situationer som har med människor att göra, medan isolerad/specifik social fobi innebär att vara rädd för en speciefik social situation, ex. att tala framför en grupp. Social fobi är inte heller samma sak som att vara blyg, utan det är en sjukdom som innebär allvarliga följder för individens livskvalité.

 

Jag har inte haft social fobi i hela mitt liv, utan vad jag kan minnas så började det hela när jag kom in i tonåren, alltså ungefär samtidigt som mina depressiva problem började. Social fobi har en stark samsjuklighet till bipolära diagnoser, så sannolikheten är stor att mina två diagnoser är sammankopplade på något sätt. Det är helt omöjligt för mig att rabbla upp alla saker som jag var rädd för, men här är några jag kommer på så här på rak arm: prata med folk jag inte känner mycket väl, beställa mat på ett uteställe, spela teater, utöva teamövningar, träna på ett gym, dansa utan att vara väldigt påverkad utav alkohol, prata i telefon, prata med personal i affärer, prata ett annat språk än svenska, gå förbi telefonförfäljare på gatan, låta se mina jobbarkompisar vad jag har för mat i matlådan, umgås med folk som inte är mina bästa vänner, säga vad jag tyckte i ett samtal eller ge förslag på vad jag och mina vänner ska äta/titta på för film ect. ...

 

När jag fick kontakt med psykiatrin så frågade min psykiatriker mig om jag tyckte att min sociala fobi ställde till det för mig i min vardag, och jag svarade då nej. Men när jag tog upp detta med skolkuratorn som jag fortfarande gick hos la hon fram det på det här sättet: "Du har inte tänkt på att du planerar hela ditt liv så att du inte ska behöva utsätta dig för dessa situationer, så att du ska slippa ångesten som de medför? Är inte det ett hinder?"

 

När jag några månader senare åter var på besök hos min psykiatriker så frågade han mig om jag hade funderat på om jag ville ha hjälp för min sociala fobi, och jag svarade ja. Jag blev insatt på lyrica, en ångestdämpande medicin, och en remiss skickades för KBT (kognitiv beteendeterapi) till en psykolog på mottagningen. Jag fick tid en månad senare hos henne som vi kan kalla "A". Vi började med att gå igenom lite vad social fobi innebar, jag fick fylla i papper och enkäter. I läxa tills nästa gång fick jag sedan att skriva upp alla de situationer som hade ångestgraden över 50, på en skala 0-100. Utifrån dessa situationer kom vi sedan att jobba med de månader som jag tillbingade tillsammans med henne. Det som låg längst ner på min lista var att gå till mataffären utan att lyssna på musik och det som var det värsta tänkbara (ångestnivå 99) var att utföra en HLR-utbildning (hjärt- och lungräddning) då jag både måste spela teater och bli iaktagen och bedömd på samma gång.

 

 

För att få er att lite mer förstå vad jag hade att kämpa emot, så ska jag försöka förklara det så gott jag kan här nedan:

I mitt fall så innebar den sociala fobin att jag var livrädd för att folk skulle börja skratta åt mig eller tycka att jag var konstig. Detta kunde jag väva in i alla de sociala situationer som jag var rädd för. Exempelvis var jag övertygad om att folk skulle skratta åt mig om jag beställde fel mat på ett café (fel var alltså den maten som jag tyckte om/ville äta) och eftersom jag beställde fel mat skulle de indirekt tycka jag var konstig. Så här lyckades jag tro och tänka i alla situationer. De skyddsmönster som jag då upprätthöll för att slippa denna ångest som tankarna om att vara utskrattad/fel gav, var antingen undvika den helt (som att dansa nykter, gå förbi försäljare på stan, prata med folk m.m.) eller köra med säkra kort som att beställa samma mat på varenda café som jag gick på för att jag visste att det hade funkat att beställa det en gång innan. Om jag däremot inte lyckades undgå situationerna så fick jag olika symptom på det. Det som jag inte tyckte var fullt lika otäckt att utsätta mig för gav mig motorisk oro i olika form, hjärtklappning och ångest, medan det värsta tänkbara gav mig en hel och full panikångestattack med allt vad det innebär.

 

Nu så här i efterhand förstår jag ju verkligen att jag var rejält begränsad utav min sociala fobi, och under tiden jag gick hos A fick hon mig att inse det också, vilket gjorde att jag verkligen ville lyckas med att övervinna mina rädslor. Jag och A kämpade tillsammans med att övervinna mina ångestmoment, hon försökte få mig att förstå att ingen skulle skratta åt mig om jag valde att äta lasagne istället för bakad potatis på ett café, och ingen skulle tycka att jag var konstig om jag råkade säga ett ord fel i en konversation. Hon hjälpte mig att skilja på vad som var rätt och vad som var mina egna tankar; vad som var på riktigt och vad som inte var det. Hon hjälpte mig att förstå att tankarna som malde innuti mitt huvud inte talade sanning.

 

Jag gjorde stora framsteg, men när jag en morgon klev in i personalrummet på jobbet och till min förskräckelse fick se en lista med HLR-datum på började hjärtat slå och jag hade mest lust att säga upp mig från jobbet. Vid nästa KBT-träff så berättade jag detta för A, och vi gjorde tillsammans upp en plan på hur jag skulle kunna klara av detta. Det kändes som om jag skulle övervinna allt, bara jag överlevde detta. Och den fjärde december var det dags för eldprovet. Det var nu det skulle visa sig om mina månader utav träning hade gjort något resultat. I huvudet gick jag igenom allt som jag och A hade gått igenom, alla knep som skulle få mig att inse att jag inte skulle lyssna på tankarna i huvudet, de knep som skulle kunna få mig att stanna kvar i verkligheten om tankarna började rusa och hjärtat gallopera i panik. Och vet ni: Jag KLARADE det! Bara en endaste gång höll jag på att få panik, men jag använde de verktyg som jag hade lärt mig under KBT:n och tog genast kommandot över situationen igen. Dagen efter, den femte december, så hade jag min sista KBT-träff och sa där med hej då till A.

 

Nu har jag fått ett liv tillbaka som jag inte ens visste att jag saknade! Nu kan jag umgås med mina jobbarkompisar på fritiden, jag kan prata med människor som jag inte känner när jag är på fest, jag kan äta vad jag känner för på ett café. Jag kan, när jag har bra dagar, prata i telefon, jag kan gå utomhus utan att lyssna på musik och jag har inte längre problem med att prata engelska när jag är utomlands. Det är en underbar frihetskänsla! Jag (JAG JAG JAG) tar numera initiativ till att bjuda hem folk till min lägenhet, tackar inte längre nej när någon frågar om jag har lust att ta en fika (även om det bara är den personen och jag), jag planerar fester och tillställningar och jag ser fram emot det! Tack vare lyrican, A och KBT:n känner jag nu att jag faktiskt kan leva mitt liv fullt ut; mer än vad jag någonsin kunnat drömma om att jag skulle kunna göra.