Jag är här igen, lite under isen. Jag ser fortfarande världen ovanför den där isen som vanligtvis är några meter tjock i detta tillstånd, men nu bara är några centimeter. Vaknar upp varje morgon med ångesten tryckande innanför bröstbenet, och den ger inte med sig trots att jag tar mina mediciner. Så jag har försökt att sysselsätta mig dessa två veckor som jag mått dåligt. Bokat upp träffar med mina vänner, gått på fest, städat, köpt två kilo falafel, bara körtkörtkört, inte tänkt och inte känt. På tisdag har jag iallafall telefontid med min läkare; jag har aldrig någonsin fått en sån snabb tid innan. Ringde igår och fick tid om en vecka. Jag tackar för det.

 

(Och jag har bestämt mig för att låta mig själv välkomna lite mintgröna kläder i min annars så svartvita klädsamling. Mest för att mintgrönt är cirka den finaste färgen, ja efter rosa då såklart.)