Jag har precis kommit in från den första riktiga uterundan i år! Vi var nog ute i typ 15-20 minuter, så himla skönt. Tyvär hade jag inte med mig en kamera för jag trodde inte han skulle vara ute så länge, men det ville han ju :) Iallafall, först när vi gick ut så ville han hoppa ner från mig precis när vi kommit utanför dörren, så jag släppte ner honom. Då sprang han direkt tillbaka till dörren, men jag kände att jag verkligen ville försöka få honom att vara ute igen (det är ju faktiskt varken kallt ute eller någon snö kvar längre..), så jag lyfta upp honom och traskade bort runt husknuten där jag släppte ner honom. Precis då så skulle nån granne ut samtidigt som jag släppte ner honom så han blev rädd och sprang bort en bit. Hans sele hamnade lite på sniskan så jag tog upp honom i mitt knä så jag skulle kunna rätta till honom. Då kom en liten flicka i typ 2-års åldern fram till oss och började klappa på Ansgar. I och med att han satt i mitt knä så blev han inte så rädd (han är annars ganska människoskygg), och jag tycker det är bra att han får träffa på små barn (som är lugna då..), för det har han inte gjort. Det gick jättebra när flickan klappade honom, och varje gång hon klappade honom på huvudet så sa hon "klappa fint", och tittade på mig. Så himla gulligt. När hon och hennes mamma traskade iväg så höll jag kvar Ansgar en extra stund i mitt knä för att han inte skulle få nån flipp och bli rädd och springa iväg, och när jag väl släppte ner honom från mitt knä var han helt lugn och började strosa omkring och lukta på en massa löv!
Så himla skönt att han äntligen ville vara ute lite. Har saknat att vara ute med honom, och framförallt har jag tyckt det varit synd att han inte velat gå ut när jag vet hur kul han faktiskt tycker att det är när vi väl är ute. Jag hoppas nu att han ska kunna fortsätta gå ut så han inte ångrar sig eller nått ;)
Mjau visst är det skönt ute nu, Ansgar! Önskar det kunde vara somrigare året runt! NosPuss Wikki