Om att ha en berg- och dalbana inom sig, om att vara upp och ner...

 
...om att vara bipolär. Manodepressiv. Om att få stämpeln "psykiskt sjuk".
 
Jag var tjugotre år och några månader när högskolekuratorn skickade remissen för ett eventuellt bedömningssamtal hos psykiatrin, med anledningen om att hon inte kunde göra mer för mig. Jag hade gått hos henne ett par månader, försökt vända min själ ut och in för att ta reda på vad anledningen till att jag mådde som jag gjorde var, men utan resultat. Jag fick en tid hos en psykoterapuet på psykiatrin ganska snabbt, efter en månad eller så. Jag var där i två timmar, svarade på hundra frågor om mig själv och mitt mående, min familj och min bakgrund. Innan jag skulle gå sa han att allt jag sa tydde på att jag hade någon form utav en bipolär sjukdom, men han kunde inte sätta en diagnos. Han skulle samtala med en psykiatriker och se om jag fick en tid hos någon som kunde göra ett djupare bedömningssamtal, och se om hans teorier stämde. Detta var i början utav juli. Det dröjde fyra månader innan jag fick träffa en psykiatriker, och även han instämde med att mönstret i mitt mående inte var riktigt som det skulle. Jag fick diagnosen bipolär typ 2, med milda hypomana faser. Utöver det fick jag också diagnosen generaliserad social fobi. Jag blev insatt på ett antidepressivt SSRI-preparat som hette Cipralex. Detta skulle förhoppningsvis hjälpa mot mina depressiva faser, men inte ta bort mina hypomana perioder som jag så gärna ville ha kvar. Jag fick också atarax utskrivet mot min ångest.
 
Det har nu gått ett år sedan jag fick min diagnos, men jag har mått såhär ett bra tag innan dess. Jag har inte förstått vad som har varit fel med mig, varför jag alltid har känt mig annorlunda. Inte förstått varför jag reagerat som jag gjort, inte förstått varför jag varit så fruktansvärt ledsen i perioder. Inte förstått varför jag haft den där ångesten krypande under huden och rivande innanför bröstet. Jag har alltid trott att jag var svag; att alla andra mådde precis som mig men att jag inte klarade av att leva normalt eftersom jag var för svag. Jag har skämts. Jag har skämts så in i norden mycket, både före och efter att jag fått min diagnos. Jag har skämts för att jag har mått dåligt, för att jag ibland inte orkat gå till skolan när jag haft alltför dåliga dagar, jag har skämts för min ångest, skämts för att jag mått som jag gjort. Jag har varit totalt livrädd, och är fortfarande, för att folk ska döma mig för att jag har en diagnos.
 
Att beskriva för personer hur det är att leva med en bipolär sjukdom är både lätt och svårt. Det är ganska lätt att förklara hur man mår, men svårt att få folk att förstå hur livet faktiskt påverkas av det. Om jag berättar att jag i perioder mår dåligt, är deprimerad, kan jag få som svar att "ja men jag är också deppig i perioder". Stop. Att vara "deppig" är absolut inte samma sak som att vara deprimerad, vilket folk verkar tro. Jag kan vara deppig även om jag mår bra, alla kan vi ha dåliga dagar. Men att vara deprimerad är en helt annan sak.
    När jag är deprimerad kan jag inte komma ihåg hur det känns att må bra. Jag kan inte komma ihåg att jag någongång faktiskt har mått bra, även om detta bara var för några dagar sedan. Jag blir så totalt innesluten av mina egna tankar och känslor. När jag är deprimerad har jag ångest tjugofyra timmar om dygnet. Känslor av att vara värdelös, ha fruktansvärda skuldkänslor och vara övertygad om att jag har gjort någonting hemskt eller att folk är arga på mig är vardag när jag är deprimerad. Jag blir innåtvänd, orkar inte umgås med människor men jag vill heller inte vara ensam. Jag blir också väldigt arg och irriterad, men detta är för att jag har så fruktansvärt själsligt ont att jag inte kan visa det på något annat sätt än att bli arg. Det är på någotsätt mer accepterat att vara arg än att visa sin ångest. När jag är deprimerad så känns det som om att jag hela tiden håller på att drunkna, för jag har stora tyngder knutna vid mina fötter. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte sjunka djupare, men det är svårt. Allting blir så svårt. Jag klarar inte av vardagliga saker som att laga mat eller diska. Städa eller tvätta. Vissa dagar går all min energi åt till att andas. Jag väljer oftast att inte prata om hur jag mår, för jag vill skydda folk från mitt mående. De ska inte behöva dras ner i mina känslor och tankar.
Jag har ungefär en till två deprimerade skov per år, och skoven är ungefär två månader långa. Till skillnad från de flesta andra personer som har en bipolär diagnos så får jag mina hypomana perioder efter att jag har haft en depression, istället för innan.
 
Att vara hypoman är det bästa jag vet! Hela min kropp är full av energi, det känns som om blodet bubblar, jag ser allting så klart, är så fokuserad och är så fruktansvärt glad! Jag har inga problem med någonting. Jag är väldigt positiv, vill träffa människor, vill göra saker: vill shoppa, vill plugga, vill träna, vill läsa, vill festa. Jag vill allting när jag är hypoman! Om en depression känns som att köra på en trång, lerig skogsväg mitt i natten utan lysen så känns min hypomani som att köra i 280 km/h på autobahn en solig sommardag. Det är en sån fruktansvärd skillnad. Jag diskar varenda jag, jag städar hela min lägenhet nästan varje dag. Jag har kunnat sitta och renskriva föreläsningsanteckningar tio timmar i sträck för att jag tyckte att det var så roligt. Jag springer och hoppar och sjunger. Dansar runt. Vill bara klä mig i fina kläder. Det känns som om att jag går på moln och jag inte förstå att jag faktiskt har mått dåligt, även fastän det bara var för några dagar sedan, det är helt omöjligt för mig att se. När jag är hypoman så älskar jag livet, jag älskar hela världen; allting glittrar och är bara så underbart fint! Ett hypomant skov för mig varar i ungefär två veckor. Mina hypomana faser är diagnostiserade som milda eftersom de inte gör någon skada; jag tappar inte kontrollen på något sätt även om jag är mer speedad än en vanlig person är.
 
 
 
Som ni ser så är det väldigt upp och ner. Men mellan dessa perioder så mår jag som vilken vanlig människa som helst. Men har har skämts. Och skäms fortfarande för att jag har en diagnos. En diagnos som råka vara psykisk. Och jag vill inte att det ska vara så. Jag vägrar.
     Om jag skulle berättar för folk att jag har diagnosen astma, så är det ingen som skulle bry sig nämnvärt. Men om jag däremot berättar att jag är bipolär skulle det genast börja tisslas och tasslas. Folk skulle börja dra förutfattade meningar om mig, som säkerligen inte alls stämmer. Och detta bara för att jag har en psykiatrisk diagnos. Men vet ni: Jag har inte valt detta. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag har inte valt att få en psykiatrisk diagnos, lika lite som jag valt att få somatiska diagnoser i form utav astma och allergier. Jag har inte valt att må så dåligt i perioder att jag inte orkar gå upp på morgonen, jag har inte valt att ha så mycket ångest att jag inte kan sluta gråta. Jag har inte valt det. Och det har inga andra personer med psykiatriska sjukdomar heller gjort, även fast det är vad folk tydligen tror. Det finns så förbannat jävla mycket fördomar om folk med psykiska sjukdomar; allt ifrån depresisoner, självskadebeteenden, alkoholism och drogmissbruk. Allt detta är psykiatriska sjukdomar och ingen har valt att leva med det. Ingen vill ha ett beroende där man antingen missbrukar droger, alkohol eller har ett behov av att skada sin egen kropp. Ingen. Och jag blir så ledsen och trött när det finns så jävla mycket fördomar om dessa sjukdomar inom sjukvården, både inom den somatiska vården och den psykitriska vården. Personalen drar förutfattade meningar när de ser i journalen att patienten har en "psykiatrisk diagnos i botten". Det används för att skylla ifrån sig eventuell ångest, smärta eller oro. "Äh, hen har ju ångestproblematik i botten, det är därför hen beter sig som hen gör". Men ingen, INGEN, drar någonsin förutfattade meningar på samma plan om patienter som exempelvis kommer in med diabetessår på fötterna; som de själva har orsakat genom att inte sköta om sin diabetes! Då plåstrar vi om dom, smärtlindrar och ser till att de kommer hem ihopplåstrade och välmående. INGEN anklagar en patient som fått lungcancer pga att hen självmant rökt cigaretter. Patienter med psykiatriska sjukdomar och problem vill vi inte ha med att göra eftersom de är "för krävande". Men vet ni vad? Det är en sjukdom lika mycket som cancer eller diabetes eller allergier. Och vi vet för jävla lite om psykiatriska sjukdomar för att kunna behandla de rätt, och det finns för mycket fördomar om det. Vårdpersonal, och allmänheten också för den delen, sätter personer med psykiska sjukdomar i färdiga fack: "Jaha, en person med depression. Äh, hen är bara lite nedstämd och orkar väl inte jobba. En bra ursäkt för en sjukskrivning", "Ännu en person som skär sig själv. De vill bara ha uppmärksamhet, så patetiskt." eller "Jaha, ännu en missbrukare. Jävla pundare, försvinn från vårt samhälle. Ni bara förstör, snor våra skattepengar."
 
Ni kanske förstår vad jag vill säga med detta; jag vill inte skämmas längre för en sjukdom som jag inte önskat mig. Som jag inte önskar någon. Jag vill inte skämmas för att samhället har en sådan fucked up bild på folk som har psykiatriska diagnoser. Jag vill inte skämmas mer. Jag vill inte! Lär er att fatta att det faktiskt finns en levande, självständig individ bakom diagnosen. Att ingen är den andra lik bara för att de har samma diagnos. Fatta att detta inte är självmant valt. Lägg ner era jävla fördomar och ert jävla förakt. Börja se och acceptera personen BAKOM diagnosen, för jag lovar att det finns en unik individ där som vill bli sedd som sig själv och inte som sin diagnos. Börja göra det eller avgå!

Punkt slut. Over and out.

 


Kommentarer
Postat av: Lillapister

Så sjukt grym är du!! Bästa systern EVER!!!<3

Svar: Du är systeryster <3
Cheapo

2013-11-02 @ 17:17:04
URL: http://eklundgren.blogg.se
Postat av: Aytan

Grymt bra skrivet! Håller med dig upp till 10000% i det du skriver,. Gumman du är en underbar och helt fantastiskt bra person. Tyvärr så är dagens samhälle fucking skrued up! Jag förstår vad du menar och jag ser upp till dig att du skriver detta öppet! Du är GRYM<3

Svar: Tack finis!! Kram
Cheapo

2013-11-02 @ 18:09:58
URL: http://aytandemirel.blogg.se
Postat av: Ida-Lisa

Oj vad jag är stolt över dig! Du är ju bara bäst!

Svar: <3
Cheapo

2013-11-02 @ 23:28:27
Postat av: Elin O

Jätte bra skrivet sara!! Jag tycker det är så fruktansvärt att psykiska sjukdomar fortfarande är tabu! Vad stark du är!! Kram

2013-11-03 @ 11:56:44
Postat av: Matilda

Sv; Jag läste det här och tyckte att det var så himla bra. Du är så himla bra. Borde ha kommenterat redan då men är alldeles för dålig på det. Känner igen mig så väl, på gott och ont. Aldrig ensam, men ingenting en önskar ens sin värsta fiende, såklart. Välskrivet och heja heja dig!

2013-12-03 @ 13:43:31
URL: http://lillhurricane.blogspot.com
Postat av: Agnes-Elise

Tycker det här var helt fantastiskt skrivet! Som fellow bipolär känner jag igen mig så himla mycket! <3

2013-12-20 @ 12:12:54
URL: http://agneselise.blogg.se

★Lämna ditt avtryck här:

Du heter:
Stammis?

Mailadress: (only for me)

URL/Din bloggadress:

★ Gör ditt avtryck:

Trackback
RSS 2.0