Första advent imorgon. Och jag är ledig! På kvällen ska jag på adventskonsert i domkyrkan där Marie sjunger med sin kör, och under dagen ska jag hinna baka lussekatter också. Dock att jag brukar baka lusseödlor istället pga så mycket roligare än att bara göra ihopringlade "s".

 

Var ju på 80/90-tals fest igår. Var awesome, hade dränkt mig själv i glitter! Flippade ur TOTALT på mitt liv på twitter vilket mest var pinsamt idag och resulterade i x antal raderade tweets idag på morgonen. Men borde ju verkligen ta tag i det där. Eller så borde jag inte alls göra det. Whatever. Bilder från festen får ni se imorgon.

Har en sån himla bra dag idag! Har ett sånt flyt! Har rast nu och tänkte bara dela med mig utav min ask.fm, för jag har en sådan! Så om ni har någonting på hjärtat så är det bara att ställa frågan där! Tycker det är jätteroligt så ös över mig med frågor nu mina små fina läsare! Ni måste ha et konto men det är lätt ordnad. Klicka på bilden så kommer ni till min sida där ni kan fråga mig ANYTHING! Man kan även fråga anonymt för er som är fegisar.

 

Vaknade vid tio imorse, gjorde iordning mig och sen gick jag till bussen för att åka till Erikslund. Hade nämligen planerat att införskaffa mig en rosa julgran och diverse andra saker innan vi ska ha julmyshemma hos mig den tredje december! På Erikslund hämtade jag ut mina mediciner och kom upp i frikort (WOHOO), och kort därefter sprang jag in i Marie och Silverpojken som också var där. Vi gick/sprang igen ikea tillsammans innan de skulle åka vidare och jobba kväll,och jag promenerade bort mot Rusta. Skaffade mig min gran, åkte ner på stan och mötte upp Cissi från jobbet, köpte sushi och gick till jobbet tillsammans för att vara med på ett viktigt möte. Och när det var slut så traskade jag hemmåt ochbörjade fixa med min gran och så.

Har snart tänkt att bädda ner mig i soffan och kolla på en film. Jobbar kväll imon och dag på fredag, och sen på fredag kväll ska jag på fest med 80/90-tals tema. Jag ska köra på 90-tal, kommer bli awesome!

 

Här är jag och mina katter, + min rosa lilla julgran!

 

- Vilka låtar lyssnar du på om hösten?
Det är lite olika, men det brukar bli så att jag lyssnar mer på kent om hösten än under övriga året. Känns som om kent är mer höstmusik än sommarmusik; liksom älskar att cykla på hösten med kent i lurarna!

 

- Vilket är ditt favoritalbum av Kent?
Jag gillar ”Verkligen”. Tycker att den skivan har en bra mix utav det mesta, både snabbt och långsamt, varmt och kallt. Exempel ”Halka” vs. ”Indianer”.

 

- Vilken kändis skulle du vilja spendera en heldag med och varför?
Ola Salo! Tänk att få bjuda Ola på en kopp te och bara sitta och prata om allt och inget! Kanske skulle vi också gå på en promenad; helst i Växjö så han kan få visa alla ställen The Ark hängde på. Sedan skulle han kunna lära mig några kick ass vegetariska recept också! Ola är helt enkelt en människa som jag dras till och fascineras väldigt mycket över, vi har samma åsikter och jag tror att det skulle vara väldigt roligt och intressant att få spendera en hel dag tillsammans med honom.

 

 

- Vem känner dig bäst? 
Tror att folk kan känna mig bäst fast på olika sätt liksom. Som om jag tar min familj så kan dom ju läsa av mig utifrån mina ansiktsuttryck eller kroppsrörelser, medan mina närmaste vänner vet mer om mina innersta tankar och känslor; sånt som en kanske inte vill dela med sig till sin familj av. 

 

- Anser du dej vara optimist eller pessimist?
 Jag är utan tvekan en pessimist. Jag förbereder mig alltid på det värsta, räknar alltid med att allting kommer gå åt helvete eller vara jättedåligt. På så sätt blir jag aldrig besviken utan blir bara glad när det blir bättre än jag trott. Några kanske tycker att det är ett fegt sätt ett leva på, att jag aldrig ”tar några risker”, men för mig som har väldigt svårt för att ta besvikelser är det det enda sättet att leva på. Och jag är nöjd det!

 

- Hur överlever man?
Ibland är det så fruktansvärt svårt, och jag är inte helt säker på hur... Jag har överlevt när det varit som svårast och jobbigast genom att klamra mig fast vid det som fortfarande har en betydelse för mig då, vilket oftast har varit Ansgar (och nu även Hedwig). Så försök att hitta någonting som fortfarande är bra, eller någonting som betyder mer och fokusera på det. Även om det inte går att känna glädje utav det just för tillfället så tänk bara på det. Tror att kroppen någonstans innerst inne vet att en mår bra av det!

 

 

- Vad inspirerar dig som mest?
Jag blir väldigt inspirerad utav bloggar. Läser just nu bara 46 stycken (har varit uppe i 99) och dessa bloggar blir jag väldigt inspirerad utav. Dom innehåller allting från musik till kläder och utseende till inredning och matlagning. Även vissa låtar och låtcitat kan göra mig inspirerad. Och såklart även min otroligt duktiga lillasyster som just nu pluggar Skinn & Ull på Gotlands folkhögskola och gör de mest finaste sakerna utav dessa material. Heja henne!

- Är utseende någonting som är väldigt viktigt för dig?
Mycket, på både gott och ont. Ibland så struntar jag fullständigt hur jag ser ut och cyklar till mataffären i pyjamasbyxor och håret slarvigt uppsatt i en knut, medan jag i andra situationer kan tillbringa väldigt många timmar med att planera hur jag ska se ut ett visst tillfälle. Oftast är det bara kul, men så står man där i panik någon timme innan man ska vara iväg på en fest och river ut halva garderoben för att det man tänkt ha på sig inte passade riktigt som man hade tänkt, haha. Vi har nog alla varit där, eller?

 

- Vad vill du arbeta med i framtiden?

Jag vill, som jag har svarat på i en annan lista, jättegärna få jobba med psykossjukdomar (alltså exempelvis schizofreni). Tycker det är så himla himla intressant och vill lära mig allt om dessa sjukdomar! Annars skulle jag kunna tänka mig att jobba med barn med fukntionshinder/utvecklingsstörning eller dementa.

- Vilken tid på dygnet åker du helst buss? 
När det är mörkt ute. Älskar att åka långt i buss med bra musik i öronen, lägga huvudet mot fönstret och bara tänka och drömma.

 

 

Vad jag ibland pysslar med om kvällarna:

 

 

Skriver hemliga tankar i min hemliga, the ark-pimpade, dagbok.

 

Pussar på mina katter.

 

+ tittar på filmer som får mig att längta.

Har alltså varit ledig sedan i lördags morse, och hur har jag spenderat dagarna fram tills dess? Förutom att jag hade en helmysig dag i måndags med Marie så har jag sovit. Jag har sovit bort hela dagar. Hur sjukt?! Exempel: i måndags kväll gick jag och la mig kl. 22 och somnade då. Vaknade kl. 03 och kunde inte somna om förens kl. 06. Sov till 11:45, var vaken till 13:30, sov sedan till 21 och var vaken en timme för att Anna ringde. Sov till kl. 03, var vaken till 06 och sov sedan till 14:15, då jag gick upp, åt lite frukost och somnade sedan om i soffan igen och sov mellan kl. 15:15-19:00. Vill bara gråta för jag är så trött på att vara trött hela tiden! GAAH! Imorgon måste jag försöka vara vaken för jag måste tvätta, diska och städa eftersom jag jobbar hela helgen sen.

 

Har åkt på en urinvägsinfektion. Eller, jag har haft den i två veckor men inte orkar bry mig om den då jag inte märkt så mycket av den (jag har hoppats på att den skulle försvinna av sig självt helt enkelt). Förra natten då jag jobbade fick dock kroppen nog och jag hamnade i personalsoffan med frossa, 39,2 graders feber och positiv urinsticka. Stannade kvar tills kl. 11 på förmiddagen då läkaren kommit. Blev blod- och urinodlad och insatt på en antibiotikakur som jag ska äta i en vecka. Kommer nog bli bra tillslut. Märker inte av så mycket av det hela förutom att jag har sjuk ledvärk om jag inte äter diklofenak. Är iallafall ledig tills på fredag kväll så jag ska slappa hela veckan: VÄLBEHÖVLIGT! Mden ignorera aldrig en urinvägsinfektion kids!

 

Ikväll har jag roat mig med att bada badkar (fick hem nya badbomber från Lush), kollat på "L world" och upptäckt den förtjusande sidan där mina olika facebookstatusar kastas om och omvandlas till nya. Och som jag har skrattat åt dessa; skrattat högt! Här har ni ett par exempel. Vet inte om ni finner dessa lika roande som jag gör, men jag är glad att jag iallafall är lättroad!

 

Ser man på, jag fick faktiskt ett par frågor. Kors i taket alltså!

 

Här kommer frågorna + svaren. Enjoy..

 

Tänker mer att jag blandar författare med enskilda böcker här, annars skulle topp fem bara bestå utav Harry Potter haha. Mina tre favoritförfattare är J.K Rowling, Jodi Picoult och Torey Hayden. ÄLSKAR alla deras böcker. Två utav mina andra favoritböcker som jag läst är "Zebraflickan" av Sofia Åkerman och "Marilyn Manson -den långa vägen ut ur helvetet". (Älskar självbiografiska böcker som handlar om missbruk, psykiatriska sjukdomar och artister/band).

 

När jag var yngre var det alltid oktober för att jag var så himla pollenallergisk när jag var liten så jag avskydde alla månader då det blommade. Speciellt våren (mars-maj). Men efter år av behandling och bättre mediciner så kan jag inte låta bli att börja tycka om slutet på maj/början på juni också!

 

Vad tycker du om folk som anser att man inte borde få lov att ha innekatt?
GAAAH blir galen när folk kritiserar att man har innekatter!!! Jag tycker att det är för lite pålästa om kattens behov för att kunna uttrycka sig om den saken, och känner också att de är lite oansvariga som istället har sin katt ute springande fritt vind för våg. Lagen för tillsyn av hundar och katter lyder "Hundar och katter skall hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter." Har du koll på att din utekatt inte skadar någonting (exempelvis bajsar i ett barns sandlåda eller klöser sönder grannens soffdynor på altanen?)? Nej! Dessutom så är det rent av farligt att ha utekatt i det avseendet att de just är utekatter och folk kan störa sig riktigt ordentligt på dom och ta till fruktansvärda knep för att få iväg dom från deras tomt. Och så finns det ju alltid störda människor som för skojs skull skadar katten... Usch nej.

Otroligt lugnt på jobbet. Har precis avslutat en portion havregrynsgröt (dock inte så klistrig som jag vill ha den eftersom den kokade över i micron, men den var god ändå) och sitter nu och surfar runt lite. Om en timme ska vi börja gå runt och ta tempen + dela ut 06-medicinerna, och vid 07 går jag hem. Har bestämt att jag ska diska och ev. gå ut med Ansgar innan jag går och lägger mig. Tror det blir bättre så. Om ni ville veta liks.

 

För första, och antagligen sista, gången så tänker jag såhär att ni kan passa på att ställa frågor till mig i detta inlägget. Fråga anything! Jag har bävat för att "ordna" en frågestund eftersom ingen kommer att fråga någonting och det kommer bara bli så jäkla pinsamt bla bla bla you name it. Men kan ju hoppas att nån frågar något roligt så jag har någonting att göra imorgon natt. Pleaaaaase. Om det blir lika lugnt som denna natten alltså! Go go go!

Hänger på jobbet. Har det lugnt så väntar på att klockan ska bli 20 så att jag kan dela ut mina 20-mediciner, och sen på att klockan ska bli 21:45 så att jag kan gå hem. Ska direkt gå och lägga mig i min säng och kolla på "Modern Family" när jag är hemma. Kanske svänga förbi köket och ta en kopp te och värma mina vetetofflor. Dom är bäst.

 

Saker som gör mig glad idag: imorgon ska jag äta frukost/brunch med min lilla rödtott Marie, och så har jag bokat flygbiljetter till Umeå så jag ska hälsa på Ida-Lisa mellan den 9/12-13/12. Och på lördag tar jag tåget till Stockholm och går på lite försenad Halloweenfest. AWESOME!

...om att vara bipolär. Manodepressiv. Om att få stämpeln "psykiskt sjuk".

 

Jag var tjugotre år och några månader när högskolekuratorn skickade remissen för ett eventuellt bedömningssamtal hos psykiatrin, med anledningen om att hon inte kunde göra mer för mig. Jag hade gått hos henne ett par månader, försökt vända min själ ut och in för att ta reda på vad anledningen till att jag mådde som jag gjorde var, men utan resultat. Jag fick en tid hos en psykoterapuet på psykiatrin ganska snabbt, efter en månad eller så. Jag var där i två timmar, svarade på hundra frågor om mig själv och mitt mående, min familj och min bakgrund. Innan jag skulle gå sa han att allt jag sa tydde på att jag hade någon form utav en bipolär sjukdom, men han kunde inte sätta en diagnos. Han skulle samtala med en psykiatriker och se om jag fick en tid hos någon som kunde göra ett djupare bedömningssamtal, och se om hans teorier stämde. Detta var i början utav juli. Det dröjde fyra månader innan jag fick träffa en psykiatriker, och även han instämde med att mönstret i mitt mående inte var riktigt som det skulle. Jag fick diagnosen bipolär typ 2, med milda hypomana faser. Utöver det fick jag också diagnosen generaliserad social fobi. Jag blev insatt på ett antidepressivt SSRI-preparat som hette Cipralex. Detta skulle förhoppningsvis hjälpa mot mina depressiva faser, men inte ta bort mina hypomana perioder som jag så gärna ville ha kvar. Jag fick också atarax utskrivet mot min ångest.

 

Det har nu gått ett år sedan jag fick min diagnos, men jag har mått såhär ett bra tag innan dess. Jag har inte förstått vad som har varit fel med mig, varför jag alltid har känt mig annorlunda. Inte förstått varför jag reagerat som jag gjort, inte förstått varför jag varit så fruktansvärt ledsen i perioder. Inte förstått varför jag haft den där ångesten krypande under huden och rivande innanför bröstet. Jag har alltid trott att jag var svag; att alla andra mådde precis som mig men att jag inte klarade av att leva normalt eftersom jag var för svag. Jag har skämts. Jag har skämts så in i norden mycket, både före och efter att jag fått min diagnos. Jag har skämts för att jag har mått dåligt, för att jag ibland inte orkat gå till skolan när jag haft alltför dåliga dagar, jag har skämts för min ångest, skämts för att jag mått som jag gjort. Jag har varit totalt livrädd, och är fortfarande, för att folk ska döma mig för att jag har en diagnos.

 

Att beskriva för personer hur det är att leva med en bipolär sjukdom är både lätt och svårt. Det är ganska lätt att förklara hur man mår, men svårt att få folk att förstå hur livet faktiskt påverkas av det. Om jag berättar att jag i perioder mår dåligt, är deprimerad, kan jag få som svar att "ja men jag är också deppig i perioder". Stop. Att vara "deppig" är absolut inte samma sak som att vara deprimerad, vilket folk verkar tro. Jag kan vara deppig även om jag mår bra, alla kan vi ha dåliga dagar. Men att vara deprimerad är en helt annan sak.

    När jag är deprimerad kan jag inte komma ihåg hur det känns att må bra. Jag kan inte komma ihåg att jag någongång faktiskt har mått bra, även om detta bara var för några dagar sedan. Jag blir så totalt innesluten av mina egna tankar och känslor. När jag är deprimerad har jag ångest tjugofyra timmar om dygnet. Känslor av att vara värdelös, ha fruktansvärda skuldkänslor och vara övertygad om att jag har gjort någonting hemskt eller att folk är arga på mig är vardag när jag är deprimerad. Jag blir innåtvänd, orkar inte umgås med människor men jag vill heller inte vara ensam. Jag blir också väldigt arg och irriterad, men detta är för att jag har så fruktansvärt själsligt ont att jag inte kan visa det på något annat sätt än att bli arg. Det är på någotsätt mer accepterat att vara arg än att visa sin ångest. När jag är deprimerad så känns det som om att jag hela tiden håller på att drunkna, för jag har stora tyngder knutna vid mina fötter. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte sjunka djupare, men det är svårt. Allting blir så svårt. Jag klarar inte av vardagliga saker som att laga mat eller diska. Städa eller tvätta. Vissa dagar går all min energi åt till att andas. Jag väljer oftast att inte prata om hur jag mår, för jag vill skydda folk från mitt mående. De ska inte behöva dras ner i mina känslor och tankar.

Jag har ungefär en till två deprimerade skov per år, och skoven är ungefär två månader långa. Till skillnad från de flesta andra personer som har en bipolär diagnos så får jag mina hypomana perioder efter att jag har haft en depression, istället för innan.

 

Att vara hypoman är det bästa jag vet! Hela min kropp är full av energi, det känns som om blodet bubblar, jag ser allting så klart, är så fokuserad och är så fruktansvärt glad! Jag har inga problem med någonting. Jag är väldigt positiv, vill träffa människor, vill göra saker: vill shoppa, vill plugga, vill träna, vill läsa, vill festa. Jag vill allting när jag är hypoman! Om en depression känns som att köra på en trång, lerig skogsväg mitt i natten utan lysen så känns min hypomani som att köra i 280 km/h på autobahn en solig sommardag. Det är en sån fruktansvärd skillnad. Jag diskar varenda jag, jag städar hela min lägenhet nästan varje dag. Jag har kunnat sitta och renskriva föreläsningsanteckningar tio timmar i sträck för att jag tyckte att det var så roligt. Jag springer och hoppar och sjunger. Dansar runt. Vill bara klä mig i fina kläder. Det känns som om att jag går på moln och jag inte förstå att jag faktiskt har mått dåligt, även fastän det bara var för några dagar sedan, det är helt omöjligt för mig att se. När jag är hypoman så älskar jag livet, jag älskar hela världen; allting glittrar och är bara så underbart fint! Ett hypomant skov för mig varar i ungefär två veckor. Mina hypomana faser är diagnostiserade som milda eftersom de inte gör någon skada; jag tappar inte kontrollen på något sätt även om jag är mer speedad än en vanlig person är.

 

Som ni ser så är det väldigt upp och ner. Men mellan dessa perioder så mår jag som vilken vanlig människa som helst. Men har har skämts. Och skäms fortfarande för att jag har en diagnos. En diagnos som råka vara psykisk. Och jag vill inte att det ska vara så. Jag vägrar.
     Om jag skulle berättar för folk att jag har diagnosen astma, så är det ingen som skulle bry sig nämnvärt. Men om jag däremot berättar att jag är bipolär skulle det genast börja tisslas och tasslas. Folk skulle börja dra förutfattade meningar om mig, som säkerligen inte alls stämmer. Och detta bara för att jag har en psykiatrisk diagnos. Men vet ni: Jag har inte valt detta. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag har inte valt att få en psykiatrisk diagnos, lika lite som jag valt att få somatiska diagnoser i form utav astma och allergier. Jag har inte valt att må så dåligt i perioder att jag inte orkar gå upp på morgonen, jag har inte valt att ha så mycket ångest att jag inte kan sluta gråta. Jag har inte valt det. Och det har inga andra personer med psykiatriska sjukdomar heller gjort, även fast det är vad folk tydligen tror. Det finns så förbannat jävla mycket fördomar om folk med psykiska sjukdomar; allt ifrån depresisoner, självskadebeteenden, alkoholism och drogmissbruk. Allt detta är psykiatriska sjukdomar och ingen har valt att leva med det. Ingen vill ha ett beroende där man antingen missbrukar droger, alkohol eller har ett behov av att skada sin egen kropp. Ingen. Och jag blir så ledsen och trött när det finns så jävla mycket fördomar om dessa sjukdomar inom sjukvården, både inom den somatiska vården och den psykitriska vården. Personalen drar förutfattade meningar när de ser i journalen att patienten har en "psykiatrisk diagnos i botten". Det används för att skylla ifrån sig eventuell ångest, smärta eller oro. "Äh, hen har ju ångestproblematik i botten, det är därför hen beter sig som hen gör". Men ingen, INGEN, drar någonsin förutfattade meningar på samma plan om patienter som exempelvis kommer in med diabetessår på fötterna; som de själva har orsakat genom att inte sköta om sin diabetes! Då plåstrar vi om dom, smärtlindrar och ser till att de kommer hem ihopplåstrade och välmående. INGEN anklagar en patient som fått lungcancer pga att hen självmant rökt cigaretter. Patienter med psykiatriska sjukdomar och problem vill vi inte ha med att göra eftersom de är "för krävande". Men vet ni vad? Det är en sjukdom lika mycket som cancer eller diabetes eller allergier. Och vi vet för jävla lite om psykiatriska sjukdomar för att kunna behandla de rätt, och det finns för mycket fördomar om det. Vårdpersonal, och allmänheten också för den delen, sätter personer med psykiska sjukdomar i färdiga fack: "Jaha, en person med depression. Äh, hen är bara lite nedstämd och orkar väl inte jobba. En bra ursäkt för en sjukskrivning", "Ännu en person som skär sig själv. De vill bara ha uppmärksamhet, så patetiskt." eller "Jaha, ännu en missbrukare. Jävla pundare, försvinn från vårt samhälle. Ni bara förstör, snor våra skattepengar."

 

Ni kanske förstår vad jag vill säga med detta; jag vill inte skämmas längre för en sjukdom som jag inte önskat mig. Som jag inte önskar någon. Jag vill inte skämmas för att samhället har en sådan fucked up bild på folk som har psykiatriska diagnoser. Jag vill inte skämmas mer. Jag vill inte! Lär er att fatta att det faktiskt finns en levande, självständig individ bakom diagnosen. Att ingen är den andra lik bara för att de har samma diagnos. Fatta att detta inte är självmant valt. Lägg ner era jävla fördomar och ert jävla förakt. Börja se och acceptera personen BAKOM diagnosen, för jag lovar att det finns en unik individ där som vill bli sedd som sig själv och inte som sin diagnos. Börja göra det eller avgå!

Punkt slut. Over and out.