"Robin Williams får oss att prata om psykisk ohälsa".

 
 
Ovanstående citat kan återfinnas i olika former i diverse dagstidningar och internetsidor. Och det får mig att vilja spy. Det är något som upprepas gång på gång då en känd person suiciderar. Då ska det pratas i morgonsoffor om diverse diagnoser, oftast depression, hur livet påverkas så att personer som inte har upplevt det själva ska få en förståelse och insikt. Det skrivs texter om psykisk ohälsa, hur den måste uppmärksammas mer, hur vi måste prata om den och eventuellt så skrivs det några rader om den psykiatriska vården. Debattinlägg och krönikor. Men grejen är att personerna som skriver detta, håller med om detta, samtidigt kan baktala personer med andra psykiatriska diagnoser. Se ner på missbrukare, skämtar om schizofreni med "förut var jag sjuk men nu mår vi bra" (vilket för övrigt är fel då schizofrena inte är personlighetsklyvna) vilket är att förudmjuka personer med denna sjukdom, ser äcklat på personer som har ärr på kroppen. Ja, ni förstår vart jag vill komma.
 
Om en månad kommer detta vara bortglömt. Det verkar som om det enbart är "på schemat" sålänge det handlar om en person som är känd. Inte en "vanlig" person. Som du. Som jag. Men psykisk ohälsa finns alltid. Har ALLTID funnits. Men den glöms bort och skyfflas undan. Förnekas. Förminskas. När den inte längre är ihopkopplad med en känd personlighet så vill vi inte ta i det. Då känns det smutsigt. Äckligt. Vi pratar inte om det även fast det stod i dom krönikor som vi hyllade för bara några veckor sedan, de krönikor som vi höll med om. Men vi får inte vara så jävla fega för det är varken smutsigt eller äckligt. Det är sjukdomar som påverkar personers känslor, sätt att se på världen, förändrar hjärnsubstaner, höjer och sänker serotonin,-och dopamindohalterna. Det är sjukdomar som måste behandlas, annars kan dom vara livshotande. Hur kan vi inte prata om dessa sjukdomar som resulterar i att så många dör varje år. Varje dag. Hur kan det skyfflas under mattan? Det finns alltid alltid ALLTID människor som mår så in i helvetes jävla dåligt utav olika anldeningar att dom tvekar på att fortsätta leva. Det är vanliga människor, inte bara glamorösa artister eller Hollywoodskådisar.
 
Din kollega. Din granne. Förskolepedagogen. Fotbollstränaren. Du. Jag. Att glömma bort att prata om det är att bidra till att människor fortsätter att må dåligt, fortsätter att ta sitt liv. Att glömma bort att prata om det är fortsätta göda tabustämpeln som finns kring psykiska sjukdomar, den som gör att vi inte vågar prata om den. Men prata prata prata. Skrik. Skriv. Smsa, twittra, maila. Bara prata. Göm inte undan det. Våga fråga hur en person mår. Våga erbjuda den hjälp ni kan ge. Sluta ignorera. Sluta döma och släng dom förutfattade meningarna. Börja öppna ögonen. Börja våga. Börja nu.

Att få tillbaka ett liv man inte ens visste att man saknade.

 
I samma inlägg som jag berättade att jag var bipolär nämde jag även att jag fått diagnosen generaliserad social fobi. Att ha generaliserad social fobi innbär att vara rädd för diverse sociala situationer som har med människor att göra, medan isolerad/specifik social fobi innebär att vara rädd för en speciefik social situation, ex. att tala framför en grupp. Social fobi är inte heller samma sak som att vara blyg, utan det är en sjukdom som innebär allvarliga följder för individens livskvalité.
 
Jag har inte haft social fobi i hela mitt liv, utan vad jag kan minnas så började det hela när jag kom in i tonåren, alltså ungefär samtidigt som mina depressiva problem började. Social fobi har en stark samsjuklighet till bipolära diagnoser, så sannolikheten är stor att mina två diagnoser är sammankopplade på något sätt. Det är helt omöjligt för mig att rabbla upp alla saker som jag var rädd för, men här är några jag kommer på så här på rak arm: prata med folk jag inte känner mycket väl, beställa mat på ett uteställe, spela teater, utöva teamövningar, träna på ett gym, dansa utan att vara väldigt påverkad utav alkohol, prata i telefon, prata med personal i affärer, prata ett annat språk än svenska, gå förbi telefonförfäljare på gatan, låta se mina jobbarkompisar vad jag har för mat i matlådan, umgås med folk som inte är mina bästa vänner, säga vad jag tyckte i ett samtal eller ge förslag på vad jag och mina vänner ska äta/titta på för film ect. ...
 
När jag fick kontakt med psykiatrin så frågade min psykiatriker mig om jag tyckte att min sociala fobi ställde till det för mig i min vardag, och jag svarade då nej. Men när jag tog upp detta med skolkuratorn som jag fortfarande gick hos la hon fram det på det här sättet: "Du har inte tänkt på att du planerar hela ditt liv så att du inte ska behöva utsätta dig för dessa situationer, så att du ska slippa ångesten som de medför? Är inte det ett hinder?"
 
När jag några månader senare åter var på besök hos min psykiatriker så frågade han mig om jag hade funderat på om jag ville ha hjälp för min sociala fobi, och jag svarade ja. Jag blev insatt på lyrica, en ångestdämpande medicin, och en remiss skickades för KBT (kognitiv beteendeterapi) till en psykolog på mottagningen. Jag fick tid en månad senare hos henne som vi kan kalla "A". Vi började med att gå igenom lite vad social fobi innebar, jag fick fylla i papper och enkäter. I läxa tills nästa gång fick jag sedan att skriva upp alla de situationer som hade ångestgraden över 50, på en skala 0-100. Utifrån dessa situationer kom vi sedan att jobba med de månader som jag tillbingade tillsammans med henne. Det som låg längst ner på min lista var att gå till mataffären utan att lyssna på musik och det som var det värsta tänkbara (ångestnivå 99) var att utföra en HLR-utbildning (hjärt- och lungräddning) då jag både måste spela teater och bli iaktagen och bedömd på samma gång.
 
 
För att få er att lite mer förstå vad jag hade att kämpa emot, så ska jag försöka förklara det så gott jag kan här nedan:
I mitt fall så innebar den sociala fobin att jag var livrädd för att folk skulle börja skratta åt mig eller tycka att jag var konstig. Detta kunde jag väva in i alla de sociala situationer som jag var rädd för. Exempelvis var jag övertygad om att folk skulle skratta åt mig om jag beställde fel mat på ett café (fel var alltså den maten som jag tyckte om/ville äta) och eftersom jag beställde fel mat skulle de indirekt tycka jag var konstig. Så här lyckades jag tro och tänka i alla situationer. De skyddsmönster som jag då upprätthöll för att slippa denna ångest som tankarna om att vara utskrattad/fel gav, var antingen undvika den helt (som att dansa nykter, gå förbi försäljare på stan, prata med folk m.m.) eller köra med säkra kort som att beställa samma mat på varenda café som jag gick på för att jag visste att det hade funkat att beställa det en gång innan. Om jag däremot inte lyckades undgå situationerna så fick jag olika symptom på det. Det som jag inte tyckte var fullt lika otäckt att utsätta mig för gav mig motorisk oro i olika form, hjärtklappning och ångest, medan det värsta tänkbara gav mig en hel och full panikångestattack med allt vad det innebär.
 
Nu så här i efterhand förstår jag ju verkligen att jag var rejält begränsad utav min sociala fobi, och under tiden jag gick hos A fick hon mig att inse det också, vilket gjorde att jag verkligen ville lyckas med att övervinna mina rädslor. Jag och A kämpade tillsammans med att övervinna mina ångestmoment, hon försökte få mig att förstå att ingen skulle skratta åt mig om jag valde att äta lasagne istället för bakad potatis på ett café, och ingen skulle tycka att jag var konstig om jag råkade säga ett ord fel i en konversation. Hon hjälpte mig att skilja på vad som var rätt och vad som var mina egna tankar; vad som var på riktigt och vad som inte var det. Hon hjälpte mig att förstå att tankarna som malde innuti mitt huvud inte talade sanning.
 
Jag gjorde stora framsteg, men när jag en morgon klev in i personalrummet på jobbet och till min förskräckelse fick se en lista med HLR-datum på började hjärtat slå och jag hade mest lust att säga upp mig från jobbet. Vid nästa KBT-träff så berättade jag detta för A, och vi gjorde tillsammans upp en plan på hur jag skulle kunna klara av detta. Det kändes som om jag skulle övervinna allt, bara jag överlevde detta. Och den fjärde december var det dags för eldprovet. Det var nu det skulle visa sig om mina månader utav träning hade gjort något resultat. I huvudet gick jag igenom allt som jag och A hade gått igenom, alla knep som skulle få mig att inse att jag inte skulle lyssna på tankarna i huvudet, de knep som skulle kunna få mig att stanna kvar i verkligheten om tankarna började rusa och hjärtat gallopera i panik. Och vet ni: Jag KLARADE det! Bara en endaste gång höll jag på att få panik, men jag använde de verktyg som jag hade lärt mig under KBT:n och tog genast kommandot över situationen igen. Dagen efter, den femte december, så hade jag min sista KBT-träff och sa där med hej då till A.
 
Nu har jag fått ett liv tillbaka som jag inte ens visste att jag saknade! Nu kan jag umgås med mina jobbarkompisar på fritiden, jag kan prata med människor som jag inte känner när jag är på fest, jag kan äta vad jag känner för på ett café. Jag kan, när jag har bra dagar, prata i telefon, jag kan gå utomhus utan att lyssna på musik och jag har inte längre problem med att prata engelska när jag är utomlands. Det är en underbar frihetskänsla! Jag (JAG JAG JAG) tar numera initiativ till att bjuda hem folk till min lägenhet, tackar inte längre nej när någon frågar om jag har lust att ta en fika (även om det bara är den personen och jag), jag planerar fester och tillställningar och jag ser fram emot det! Tack vare lyrican, A och KBT:n känner jag nu att jag faktiskt kan leva mitt liv fullt ut; mer än vad jag någonsin kunnat drömma om att jag skulle kunna göra.
 

Om att ha en berg- och dalbana inom sig, om att vara upp och ner...

 
...om att vara bipolär. Manodepressiv. Om att få stämpeln "psykiskt sjuk".
 
Jag var tjugotre år och några månader när högskolekuratorn skickade remissen för ett eventuellt bedömningssamtal hos psykiatrin, med anledningen om att hon inte kunde göra mer för mig. Jag hade gått hos henne ett par månader, försökt vända min själ ut och in för att ta reda på vad anledningen till att jag mådde som jag gjorde var, men utan resultat. Jag fick en tid hos en psykoterapuet på psykiatrin ganska snabbt, efter en månad eller så. Jag var där i två timmar, svarade på hundra frågor om mig själv och mitt mående, min familj och min bakgrund. Innan jag skulle gå sa han att allt jag sa tydde på att jag hade någon form utav en bipolär sjukdom, men han kunde inte sätta en diagnos. Han skulle samtala med en psykiatriker och se om jag fick en tid hos någon som kunde göra ett djupare bedömningssamtal, och se om hans teorier stämde. Detta var i början utav juli. Det dröjde fyra månader innan jag fick träffa en psykiatriker, och även han instämde med att mönstret i mitt mående inte var riktigt som det skulle. Jag fick diagnosen bipolär typ 2, med milda hypomana faser. Utöver det fick jag också diagnosen generaliserad social fobi. Jag blev insatt på ett antidepressivt SSRI-preparat som hette Cipralex. Detta skulle förhoppningsvis hjälpa mot mina depressiva faser, men inte ta bort mina hypomana perioder som jag så gärna ville ha kvar. Jag fick också atarax utskrivet mot min ångest.
 
Det har nu gått ett år sedan jag fick min diagnos, men jag har mått såhär ett bra tag innan dess. Jag har inte förstått vad som har varit fel med mig, varför jag alltid har känt mig annorlunda. Inte förstått varför jag reagerat som jag gjort, inte förstått varför jag varit så fruktansvärt ledsen i perioder. Inte förstått varför jag haft den där ångesten krypande under huden och rivande innanför bröstet. Jag har alltid trott att jag var svag; att alla andra mådde precis som mig men att jag inte klarade av att leva normalt eftersom jag var för svag. Jag har skämts. Jag har skämts så in i norden mycket, både före och efter att jag fått min diagnos. Jag har skämts för att jag har mått dåligt, för att jag ibland inte orkat gå till skolan när jag haft alltför dåliga dagar, jag har skämts för min ångest, skämts för att jag mått som jag gjort. Jag har varit totalt livrädd, och är fortfarande, för att folk ska döma mig för att jag har en diagnos.
 
Att beskriva för personer hur det är att leva med en bipolär sjukdom är både lätt och svårt. Det är ganska lätt att förklara hur man mår, men svårt att få folk att förstå hur livet faktiskt påverkas av det. Om jag berättar att jag i perioder mår dåligt, är deprimerad, kan jag få som svar att "ja men jag är också deppig i perioder". Stop. Att vara "deppig" är absolut inte samma sak som att vara deprimerad, vilket folk verkar tro. Jag kan vara deppig även om jag mår bra, alla kan vi ha dåliga dagar. Men att vara deprimerad är en helt annan sak.
    När jag är deprimerad kan jag inte komma ihåg hur det känns att må bra. Jag kan inte komma ihåg att jag någongång faktiskt har mått bra, även om detta bara var för några dagar sedan. Jag blir så totalt innesluten av mina egna tankar och känslor. När jag är deprimerad har jag ångest tjugofyra timmar om dygnet. Känslor av att vara värdelös, ha fruktansvärda skuldkänslor och vara övertygad om att jag har gjort någonting hemskt eller att folk är arga på mig är vardag när jag är deprimerad. Jag blir innåtvänd, orkar inte umgås med människor men jag vill heller inte vara ensam. Jag blir också väldigt arg och irriterad, men detta är för att jag har så fruktansvärt själsligt ont att jag inte kan visa det på något annat sätt än att bli arg. Det är på någotsätt mer accepterat att vara arg än att visa sin ångest. När jag är deprimerad så känns det som om att jag hela tiden håller på att drunkna, för jag har stora tyngder knutna vid mina fötter. Jag kämpar emot med näbbar och klor för att inte sjunka djupare, men det är svårt. Allting blir så svårt. Jag klarar inte av vardagliga saker som att laga mat eller diska. Städa eller tvätta. Vissa dagar går all min energi åt till att andas. Jag väljer oftast att inte prata om hur jag mår, för jag vill skydda folk från mitt mående. De ska inte behöva dras ner i mina känslor och tankar.
Jag har ungefär en till två deprimerade skov per år, och skoven är ungefär två månader långa. Till skillnad från de flesta andra personer som har en bipolär diagnos så får jag mina hypomana perioder efter att jag har haft en depression, istället för innan.
 
Att vara hypoman är det bästa jag vet! Hela min kropp är full av energi, det känns som om blodet bubblar, jag ser allting så klart, är så fokuserad och är så fruktansvärt glad! Jag har inga problem med någonting. Jag är väldigt positiv, vill träffa människor, vill göra saker: vill shoppa, vill plugga, vill träna, vill läsa, vill festa. Jag vill allting när jag är hypoman! Om en depression känns som att köra på en trång, lerig skogsväg mitt i natten utan lysen så känns min hypomani som att köra i 280 km/h på autobahn en solig sommardag. Det är en sån fruktansvärd skillnad. Jag diskar varenda jag, jag städar hela min lägenhet nästan varje dag. Jag har kunnat sitta och renskriva föreläsningsanteckningar tio timmar i sträck för att jag tyckte att det var så roligt. Jag springer och hoppar och sjunger. Dansar runt. Vill bara klä mig i fina kläder. Det känns som om att jag går på moln och jag inte förstå att jag faktiskt har mått dåligt, även fastän det bara var för några dagar sedan, det är helt omöjligt för mig att se. När jag är hypoman så älskar jag livet, jag älskar hela världen; allting glittrar och är bara så underbart fint! Ett hypomant skov för mig varar i ungefär två veckor. Mina hypomana faser är diagnostiserade som milda eftersom de inte gör någon skada; jag tappar inte kontrollen på något sätt även om jag är mer speedad än en vanlig person är.
 
 
 
Som ni ser så är det väldigt upp och ner. Men mellan dessa perioder så mår jag som vilken vanlig människa som helst. Men har har skämts. Och skäms fortfarande för att jag har en diagnos. En diagnos som råka vara psykisk. Och jag vill inte att det ska vara så. Jag vägrar.
     Om jag skulle berättar för folk att jag har diagnosen astma, så är det ingen som skulle bry sig nämnvärt. Men om jag däremot berättar att jag är bipolär skulle det genast börja tisslas och tasslas. Folk skulle börja dra förutfattade meningar om mig, som säkerligen inte alls stämmer. Och detta bara för att jag har en psykiatrisk diagnos. Men vet ni: Jag har inte valt detta. Jag har inte valt att bli sjuk. Jag har inte valt att få en psykiatrisk diagnos, lika lite som jag valt att få somatiska diagnoser i form utav astma och allergier. Jag har inte valt att må så dåligt i perioder att jag inte orkar gå upp på morgonen, jag har inte valt att ha så mycket ångest att jag inte kan sluta gråta. Jag har inte valt det. Och det har inga andra personer med psykiatriska sjukdomar heller gjort, även fast det är vad folk tydligen tror. Det finns så förbannat jävla mycket fördomar om folk med psykiska sjukdomar; allt ifrån depresisoner, självskadebeteenden, alkoholism och drogmissbruk. Allt detta är psykiatriska sjukdomar och ingen har valt att leva med det. Ingen vill ha ett beroende där man antingen missbrukar droger, alkohol eller har ett behov av att skada sin egen kropp. Ingen. Och jag blir så ledsen och trött när det finns så jävla mycket fördomar om dessa sjukdomar inom sjukvården, både inom den somatiska vården och den psykitriska vården. Personalen drar förutfattade meningar när de ser i journalen att patienten har en "psykiatrisk diagnos i botten". Det används för att skylla ifrån sig eventuell ångest, smärta eller oro. "Äh, hen har ju ångestproblematik i botten, det är därför hen beter sig som hen gör". Men ingen, INGEN, drar någonsin förutfattade meningar på samma plan om patienter som exempelvis kommer in med diabetessår på fötterna; som de själva har orsakat genom att inte sköta om sin diabetes! Då plåstrar vi om dom, smärtlindrar och ser till att de kommer hem ihopplåstrade och välmående. INGEN anklagar en patient som fått lungcancer pga att hen självmant rökt cigaretter. Patienter med psykiatriska sjukdomar och problem vill vi inte ha med att göra eftersom de är "för krävande". Men vet ni vad? Det är en sjukdom lika mycket som cancer eller diabetes eller allergier. Och vi vet för jävla lite om psykiatriska sjukdomar för att kunna behandla de rätt, och det finns för mycket fördomar om det. Vårdpersonal, och allmänheten också för den delen, sätter personer med psykiska sjukdomar i färdiga fack: "Jaha, en person med depression. Äh, hen är bara lite nedstämd och orkar väl inte jobba. En bra ursäkt för en sjukskrivning", "Ännu en person som skär sig själv. De vill bara ha uppmärksamhet, så patetiskt." eller "Jaha, ännu en missbrukare. Jävla pundare, försvinn från vårt samhälle. Ni bara förstör, snor våra skattepengar."
 
Ni kanske förstår vad jag vill säga med detta; jag vill inte skämmas längre för en sjukdom som jag inte önskat mig. Som jag inte önskar någon. Jag vill inte skämmas för att samhället har en sådan fucked up bild på folk som har psykiatriska diagnoser. Jag vill inte skämmas mer. Jag vill inte! Lär er att fatta att det faktiskt finns en levande, självständig individ bakom diagnosen. Att ingen är den andra lik bara för att de har samma diagnos. Fatta att detta inte är självmant valt. Lägg ner era jävla fördomar och ert jävla förakt. Börja se och acceptera personen BAKOM diagnosen, för jag lovar att det finns en unik individ där som vill bli sedd som sig själv och inte som sin diagnos. Börja göra det eller avgå!

Punkt slut. Over and out.

 


RSS 2.0