En panda i personlig "kris"

Ibland händer det att man har en (gigantisk) identitetskris, eller rättare sagt en när-ska-jag-växa-upp-kris. Ibland önskar jag att jag skulle vara en såndär jeanstjej som inreder med saker från Granit, åker utomlands och solar, lyssnar på mix megapol och är diskret sminkad. Och jag är raka motsatsen. Ibland blir jag så jävla trött på att jag gillar saker som en femåring gör. Ba, vänta lite, jag är ju inte fem utan addera tjugo år så har vi kommit upp i den rätta åldern. Orkar inte vara så jävla barnslig och omogen. Varför kan jag inte bara vara "normal" och diskret för? Mvh en panda i kris. 

Skjut mig 🔫

Och precis där gick min dator sönder. Oh happy day... 

Ensammast i Sverige.

Har varit ganska arg dom senaste dagarna. Arg och bitter. Har kännt mig horribelt ensam och längtat hem. Jag tror att det finns två anledningar till min ensamhet; den första är att alla verkar vara så upptagna/bortresta/sjuka/jobba varje gång jag vill hitta på någonting. Ibland kan folk ses, men det är sällan någon verkligen vill hitta på någonting. Det känns så iallafall. Den andra anledningen är att jag längre inte får något socialt umgänge på jobbet. På infektion hade jag vänner, många jämnåriga arbetskamrater och jag kunde vara mig själv helt och hållet. På 96:an har jag ingen. Visst, jag kan prata och skratta där också, men jag känner inte direkt någon gemenskap.
 
Bla bla bla.

Ett fullständigt normalt tillstånd där allt är trasigt.

 
Jag är här igen, lite under isen. Jag ser fortfarande världen ovanför den där isen som vanligtvis är några meter tjock i detta tillstånd, men nu bara är några centimeter. Vaknar upp varje morgon med ångesten tryckande innanför bröstbenet, och den ger inte med sig trots att jag tar mina mediciner. Så jag har försökt att sysselsätta mig dessa två veckor som jag mått dåligt. Bokat upp träffar med mina vänner, gått på fest, städat, köpt två kilo falafel, bara körtkörtkört, inte tänkt och inte känt. På tisdag har jag iallafall telefontid med min läkare; jag har aldrig någonsin fått en sån snabb tid innan. Ringde igår och fick tid om en vecka. Jag tackar för det.
 
(Och jag har bestämt mig för att låta mig själv välkomna lite mintgröna kläder i min annars så svartvita klädsamling. Mest för att mintgrönt är cirka den finaste färgen, ja efter rosa då såklart.)

Och allt som förut var så enkelt, har blivit väldigt svårt.

 
 

Tråktråkitråk.

Kräks lite på min blogg. Dåligt innehåll, dåligt utseende! Jag vill ju ha en bra blogg så vad ska jag skriva om? Help meeeee!
 
Ps: imorgon kommer min lillasyster upp till mig och det kommer bli så FANTASTISKT! Vi ska gå på ikea, jag ska ha på mig mina dread falls och sen ska vi måla om mitt sovrum. Så bäst! <3

If only a lifetime.

Mitten på februari. Känns ändå ganska bra. Även om jag tillbringar för många timmar innan jag somnar med att tänka tillbaka på sånt som varit, längta och sakna. Jag ifrågasätter det också varje kväll, varför jag inte kan släppa, varför jag inte kan gå vidare och lämna det bakom mig? Vad är det som får mig att inte kunna radera tankarna hundraprocentigt? Vill jag inte eller kan jag inte? Jag kanske helt enkelt saknar för mycket, men jag är inte heller säker på vad det är jag saknar. Åh du lilla livet, vad ska det bli av dig?
 
Jag sammanfattar detta inlägg med denna tweet jag fick, och det är också det här jag tänker på när jag inte kan släppa: "Du vet, efter ett tag torkar tepåsar och blir ganska menlösa...". Jag längtar tills allt har torkat ihop och smulats sönder.

Pneumoni (aka. lunginflammation)

Efter ännu en HELVETESRES med sj är jag iallafall tillbaka i min lägenhet i Västerås. Dock är jag sjuk, och idag var jag hos läkaren och fick reda på att jag hade en liten lunginflammatio. Ska äta antibiotika i en vecka och så blir jag förhoppnigsvis bättre sen. Nu ska jag vara hemma åtminstonde tills på fredag, men jag hoppas att jag kan jobba då. Förlorar ju så mycket pengar på att vara sjuk, haha.

Fuck you very very much.

Effektivitet! Har fixat både internet och el till min nya lägenhet nu på morgonen, samt att jag hann ta världens sovmorgon! Ska cykla till jobbet om en halvtimme. Har helt nya patienter idag så måste läsa in mig i typ en timme eller nått. Jobbar kväll-dag nu. Det är ganska bra för även om man bara får sova sex timmar så känns det som ett jättelångt arbetspass och är klart på ett kick typ.
 
Annars har jag mest varit svinförbannad sedan igår. Arg på allt ungefär, vill bara kasta tallrikar mot en vägg. Blir såhär ibland. Vet inte varför men antar att jag inte behöver ta reda på det heller. Fuck off.

Jävla yrsel.

Idag är jag ledig och hade en massa planer på vad jag skulle göra, mne iställer verkar det som om att jag får ligga i sängen eftersom jag vaknade upp och är fruktansvärt yr i huvudet. Jag brukar bli det ibland, denna gången är som tur var inte en utav dom värsta så jag hoppas att det kan gå över tills ikväll så jag ska träffa mina vänner. Jag har iallafall hittat några övningar på internet som ska hjälpa mot detta så ska prova och hoppas att det hjälper!

Otursförföljd.

Jag vet liksom inte vad jag har gjort för fel för att ALLT ont ska hända mig...? Igår när jag var på praktiken så kollade jag min mobil, och när jag skulle lägga ner den i fickan råkade jag tappa den typ 20 cm och hela jävla skärmen gick sönder och jag såg typ bara vad det stod i ena hörnet. Ringde mami och ville typ dö och sådär och visste inte om jag skulle gråta eller skratta. Och nästa vecka hade jag ju planerat att köpa en ny säng (ÄNTLIGEN) men när jag kom hem igårkväll upptäckte jag att jag inte alls kunde göra det. SATFLÄSK! Men som mamma sa så blir väl allt bara bättre nu, för känns ju inte som om jag kan ha mer materiell otur iallafall.
Fick iallafall offra lite av mina julklappspengar och köpa den billigaste smartphonen jag snabbt kunde hitta och det blev en samsung galaxy y. Den funkar helt okej även om skärmen/kameran är sämre än på den gamla, men för det priset jag köpte den för får jag vara nöjd. Plus att jag ska beställa ett skitgulligt skal till den!
 
Hejdå min lilla zte blade!
 

Lev som en gris och dö som en hund.

Har kämpa med en hemtenta ikväll som ska vara klar på söndag och jag känner verkligen att jag har kniven mot strupen eftersom jag inte fattar hälften av det som vi ska skriva. Ska fråga min handledare om hjälp imon, så hoppas jag får lite klarare tankar kring den då.
Och apropå praktiken; idag var jag SÅHÄR nära att skrika åt en sköterska idag när vi började prata om katter. Hon sa att hon aldrig skulle åka in med sin katt till veterinären om den blev sjuk för det kostade ju pengar, och hon hade ändå inga känslokopplingar till den för enda anledningen till att hon hade katten var för att den skulle fånga möss, så om den blev dålig så skulle hon bara ge den till grannen så fick hen skjuta den?! ALLTSÅ WTF?! Jag vet att alla inte har samma syn på djur som jag har men jag har ändå så svårt att fatta att man inte vill sitt djur väl och att man inte engagerar sig mer i det, det är ändå ett liv vi pratar om! Det är ett liv som du ändå på något plan har valt att ta hand om genom att ge den husrum och mat, och om katten då blir sjuk och det finns något sätt att hjälpa den på gör man inte det då? Om man väljer att skjuta katten så undrar jag om dom inte ser att ett liv faktiskt är värt mer än så? Jag är faktiskt chockad. Och nej, jag skrek inte åt henne men jag satt och stirrade på henne med öppen mun och sa sedan att det är ju fruktasvärt hemskt och det är ju faktiskt ett liv vi pratar om. Hon viftade bort det med kommentaren "det är ju bara en katt". Mådde illa när hon sa det. Jag vet inte om det berodde på att jag bara älskar djur i allmänhet eller att jag har en sån stark koppling till Ansgar för han är ju trots allt min lifesaver, men jag förstår inte hur man kan säga att det "BARA" är en katt? Well, nog om detta. Folk får väl tycka vad dom vill även om jag finner just detta helt totalt obegripligt.
 
 

Ett tidsfördriv att dö för.

Vet inte riktigt hur jag ska överlva 4,5 veckor på äldrevårdsplaceringen. Förlåt, men det varkar vara så SJUKT tråkigt. En gång idag höll jag faktiskt på att börja gråta av frustration över att det var så tråkigt. Det enda bra är att byxorna vi har på oss känns precis som pyjamasbyxor, och att det finns två hundar där! Har gosat litegranna med en svart mops och det var ju en bra grej. Iallafall, det värsta med det här är ju att jag ska ska försöka jobba in totalt 6 veckor på 4,5 veckor så att jag ska kunna vara hemms i jul så jag får vara där en massa timmar per dag och hela nästa vecka ska jag vara där fucking tio timmar om dagen jag kommer dö/inte ha något liv överhuvudtaget. Tack och hej för mig.

You found a way to keep it inside, to a point where you can´t feel a thing and silence suits us fine.

 
1. Varför blir man placerad på en psykiatriplaceringen där handledaren (+ typ alla andra vi träffat) inte har en susning om hur man handleder studenter?
2. Man kan ju tycka att psyk skulle veta vikten av att vara strukturerade; det vet dom inte.
3. Kan fortfarande tänka mig att jobba där, men det är fan inte kul att vara där som student.

This is not a good night.

Jävla kväll. Jag har en katt som har så mycket överskottsenergi att han inte vet vad han ska göra men vill absolut inte leka ändå, och mitt kontaktuttag höll precis på att ta sönder min datorladdare. Som om det inte vore nog ska jag försöka skriva ihop min text imon till seminariet samtidigt som jag har mensvärk deluxe och är jättesugen på cola light! No good.

I'm ready to go.

Varit på praktiken idag igen. Var rörigt idag, stressigt. Eftersom sjuksköterskorna var underbemannade idag har jag bara fått springa efter min handledare utan att egentligen göra någonting förutom att sätta något dropp och dela medicin. Lyckades iallafall vara med i en akutsituation och fick flusha in 1000 ml ringer (ett sorts dropp) på 10-15 minuter ungefär, springa till labb med en blodgas som skulle analyseras, hämtat katetervagn och såntdära. Bra att kunna, men det är inte det jag blir bedömd för i slutändan. Är så jävla stressad inför den här praktiken, inför hela detta halvåret. Jag ska alltså vara på kirurgen i fyra veckor och under dessa veckor ska jag hinna med att lära mig så mycket som möjligt om själva avdelningen/vården där, ha två seminarier och en inlämningsuppgift, SAMT att jag ska bli godkänd för själva placeringen vilket jag blir om jag uppfyller 20 stycken bedömningskriterier. Jag kan ju säga så mycket som så att det är inte så jävla lätt att försöka ta del av det naturliga vårdandet, att lära sig så mycket om den som möjligt, när det enda man tänker på är att "shit, nu MÅSTE jag ha det där samtalet med den patienten eftersom om jag inte har det blir jag inte godkänd på slutbedömningen". Man liksom tvingar sig att ha samtal med patienter som annars ska komma naturligt, bara för att jag MÅSTE ha det där samtalet för att bli godkänd. Det är helt fucked up. Och såhär kommer det vara på mina andra två praktikplaceringar också. Känns ju inte sådär jävla pepp kan jag meddela er, och det blir inte bättre av att jag inte har någon pluggmotivation överhuvudtaget. Grattis.

Under a silent sea.

Sitter här och är ganska opepp på allt. Borde skriva ut och läsa studiehandledningen inför praktiken (borde ha gjort det för en vecka sen men har inte orkat okej), men får mest ångest när jag tänker på att jag ska börja på första praktikplaceringen imon. Vill inte. Vill inte vara hemma i min lägenhet heller. Vill väl ingenting direkt nu.

Dock är det fint att det har börjat bli lite höst. Höstluft är bra, behövligt. Bästa promenadvädret.

Hur kan du vara så säker på ditt svar?

Ångesten när man vaknar och kommer på att man börjar jobba imon (och till råga på allt börjar kl. 07 första dagen). Alltså, är inte pepp någonstans. VILL JU VARA LEDIG!

Fuck this c-uppsats!

Det känns som om någon har tagit ur min hjärna och stuckit in en kniv i den typ tjugo gånger och sen vridit ur den som en disktrasa och satt tillbaka den igen. EJ OKEJ!


Fuck it.

Kent ba "åh vi ska ha en liten vårturné i Malmö, Göteborg, Stockholm och Eskilstuna", och jag gråter blod pga KAN INTE GÅ PÅ EN ENDA AV DOM SPELNINGARNA (!!!!! :((((((((((((((((((((((( ) pga. när dom spelar i Sthlm och Eskilstuna är jag hemma och lämnar Ansgar inför Siesta, och när dom spelar i Göteborg och Malmö så är jag på Siesta. EJ OKEJJJJJJJJJJJJJJJJJJJJ!

Tidigare inlägg
RSS 2.0