"Vi är The Ark, och vi är här för att göra slut."
Det var så himla fint allting. Och så himla ledsamt samtidigt. Och ändå är jag inte världens största The Ark-fan, men jag har lyssnat på dom väldigt länge, och dom kommer ju från Växjö och så.
Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på när jag såg dom första gången live. Lilla 13-åriga jag, klädd i jeanskjol, rosa-svart-randiga strumpbyxor, svartmålad kring ögonen och en rosa kedja fäst i jeanskjolen. Jag minns att jag stod där på Stortorget i Växjö, förväntansfull, nervös. Visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig. Mer än så kommer jag inte ihåg, förutom känslan efteråt; uppfylld.
Och ja, det kändes lite jobbigt att säga hej då. Speciellt jobbigt var det när man såg att Ola började gråta, och Sylvester när han såg att Ola grät. Jag försökte hålla tillbaka mina tårar, och det gick bra tills jag förstod att dom skulle spela "Tell me this night is over", då liksom brast det.
Och dom spelade "Disease" och "Laurel Wreath". Olas alla peptalks, så himla fina, som alltid. Och när dom spelade "Stay wiht me". Så fint. Och så ledsamt.
Hej då.

---

Detta får mig att bli ganska rädd. För tänk när kent lägger när. Tänk när den dagen kommer liksom. Hur kommer det bli när det tar slut för kents del. Jag vill inte tänka på det, men kan ändå inte låta bli. Vill inte. Vill inte alls att det ska hända. Ska glömma och förtränga ett tag nu. Inte tänka på det nu. Inte just nu.