"Robin Williams får oss att prata om psykisk ohälsa".

 
 
Ovanstående citat kan återfinnas i olika former i diverse dagstidningar och internetsidor. Och det får mig att vilja spy. Det är något som upprepas gång på gång då en känd person suiciderar. Då ska det pratas i morgonsoffor om diverse diagnoser, oftast depression, hur livet påverkas så att personer som inte har upplevt det själva ska få en förståelse och insikt. Det skrivs texter om psykisk ohälsa, hur den måste uppmärksammas mer, hur vi måste prata om den och eventuellt så skrivs det några rader om den psykiatriska vården. Debattinlägg och krönikor. Men grejen är att personerna som skriver detta, håller med om detta, samtidigt kan baktala personer med andra psykiatriska diagnoser. Se ner på missbrukare, skämtar om schizofreni med "förut var jag sjuk men nu mår vi bra" (vilket för övrigt är fel då schizofrena inte är personlighetsklyvna) vilket är att förudmjuka personer med denna sjukdom, ser äcklat på personer som har ärr på kroppen. Ja, ni förstår vart jag vill komma.
 
Om en månad kommer detta vara bortglömt. Det verkar som om det enbart är "på schemat" sålänge det handlar om en person som är känd. Inte en "vanlig" person. Som du. Som jag. Men psykisk ohälsa finns alltid. Har ALLTID funnits. Men den glöms bort och skyfflas undan. Förnekas. Förminskas. När den inte längre är ihopkopplad med en känd personlighet så vill vi inte ta i det. Då känns det smutsigt. Äckligt. Vi pratar inte om det även fast det stod i dom krönikor som vi hyllade för bara några veckor sedan, de krönikor som vi höll med om. Men vi får inte vara så jävla fega för det är varken smutsigt eller äckligt. Det är sjukdomar som påverkar personers känslor, sätt att se på världen, förändrar hjärnsubstaner, höjer och sänker serotonin,-och dopamindohalterna. Det är sjukdomar som måste behandlas, annars kan dom vara livshotande. Hur kan vi inte prata om dessa sjukdomar som resulterar i att så många dör varje år. Varje dag. Hur kan det skyfflas under mattan? Det finns alltid alltid ALLTID människor som mår så in i helvetes jävla dåligt utav olika anldeningar att dom tvekar på att fortsätta leva. Det är vanliga människor, inte bara glamorösa artister eller Hollywoodskådisar.
 
Din kollega. Din granne. Förskolepedagogen. Fotbollstränaren. Du. Jag. Att glömma bort att prata om det är att bidra till att människor fortsätter att må dåligt, fortsätter att ta sitt liv. Att glömma bort att prata om det är fortsätta göda tabustämpeln som finns kring psykiska sjukdomar, den som gör att vi inte vågar prata om den. Men prata prata prata. Skrik. Skriv. Smsa, twittra, maila. Bara prata. Göm inte undan det. Våga fråga hur en person mår. Våga erbjuda den hjälp ni kan ge. Sluta ignorera. Sluta döma och släng dom förutfattade meningarna. Börja öppna ögonen. Börja våga. Börja nu.

Kommentarer

★Lämna ditt avtryck här:

Du heter:
Stammis?

Mailadress: (only for me)

URL/Din bloggadress:

★ Gör ditt avtryck:

Trackback
RSS 2.0