Mitten på februari. Känns ändå ganska bra. Även om jag tillbringar för många timmar innan jag somnar med att tänka tillbaka på sånt som varit, längta och sakna. Jag ifrågasätter det också varje kväll, varför jag inte kan släppa, varför jag inte kan gå vidare och lämna det bakom mig? Vad är det som får mig att inte kunna radera tankarna hundraprocentigt? Vill jag inte eller kan jag inte? Jag kanske helt enkelt saknar för mycket, men jag är inte heller säker på vad det är jag saknar. Åh du lilla livet, vad ska det bli av dig?

 

Jag sammanfattar detta inlägg med denna tweet jag fick, och det är också det här jag tänker på när jag inte kan släppa: "Du vet, efter ett tag torkar tepåsar och blir ganska menlösa...". Jag längtar tills allt har torkat ihop och smulats sönder.